a n p
a s s
n i n
g . .
Vad är det som sker i en mening? Vilken rymd, vilket – syntaktiskt, semantiskt, visuellt – spel måste inrättas mellan varje ord för att något ska äga rum, ta form, som läsaren ska kunna erfara estetiskt? Aram Saroyans (f. 1943 i New York) minimala dikter utgör arrangemang på boksidan, eller i versraden, eller i meningen, av mycket få – ibland ett enda – ord, smidigt bearbetade med interpunktion, cesur, typografiska ingrepp. Formen är rå – denna påstådda maskinskrift2 – och svindlande enkel: alltför finstämd för att helt förknippas med visuell poesi (ingen egentlig ”effekt” eller ”idé” här) eller med konkret poesi (ingen återgång till en ordets ”initiala kraft”) även om den uppvisar flera av deras kännetecken. Aram Saroyan får något att inträffa, hända på ordets eller satsens skala som, för författaren, hör till det mikrokirurgiska (”FEBRUARI ÄR ÖVER / på denna maskin”, ”Min orkester / är / redo”) och, för läsaren, blir till blixtliknande synkoper (”nerv- / systemets / opera”); men han förmår också etablera deras frånvaro – frånvaron av avstånd och händelser – för att återgå till den enkla semantiska potentialitet som syntaxen möjliggör: ”någonting rör sig i trädgården en katt”, ”obegripliga fåglar”…
Jag vet inte riktigt vad det är som försiggår här, om det inte är så att varje ord placerats på varje plats likt en hypotes, ett försök att upprätta en jämvikt, uppfattad som rimlig nog att prövas, testas, föreslås. Vars mysterium utgörs av den njutning och den lätthet med vilka läsaren delar erfarenheten; utan att veta om den råa karaktären hos texten som knackats fram på skrivmaskin – en maskin som bromsar in, avpersonifierar, sprider – verkligen är rätt väg för att förstå. Bokstav för bokstav nedknackad för att förstärka intrycket av ett arrangemang av mentala, akustiska, pneumatiska stavelser?3 Den maskinella karaktären som en sensorisk – visuell, nästan haptisk – kontaktzon mellan författaren och läsaren, som möjligt stöd åt en bokstavlig fiktion, själva fiktionen att skriva, att ha skrivit, som läsaren kan erfara? Det regelbundna avståndet mellan bokstäverna och tecknen som ett sätt att framhäva deras kombinationsmöjligheter? Allt på en gång, även om det mest avgörande förmodligen vilar någon annanstans, inhyst i den rena enkelheten, experimenterandets omedelbarhet – grundlöst, lekfullt, våldsamt, extremt seriöst, som ”d / ig” – vilket leder till frånkopplingar som blåser nytt liv i vår relation till språket.
Texten publicerades ursprungligen i Cahier critique de poésie i januari 2016. (↑)
Saroyan: ”Jag skriver på maskin, nästan aldrig för hand (jag klarar knappt av det, jag har en tendens att teckna orden) och min maskin – en gammal röd bärbar Royal – utövar största möjliga påverkan på mitt verk. Den röda huven sätter tonen, är en njutning för ögat. Bokstäverna är ordinära, om stilen skulle bytas ut skulle jag skriva (aningen) annorlunda dikter. Och när färgbandet slits ut förändras mina dikter, det är jag säker på.” (↑)
Robert Duncan, citerad i slutet av Fyra dikter: ”Att sätta de möjligheter på prov som kommer med maskinskriftens jämna mellanrum, dess ickeproportionella typsnitt. (…) Tiden var tvungen att mogna och invänta Aram Saroyan för att en poet skulle uppfatta skrivmaskinen som det veritabla instrument som Charles Olson aviserat”. (↑)
