Om m
av Aram Saroyan
ur Anthology of Concrete Poetry
(Something Else Press, 1967)

Endast ett fåtal bokstäver får en specifik betydelse, utöver att representera ett ljud, bara genom att man upprepar dem. Åååååå kan användas som ett uttryck för överraskning och samtidigt uppskattning. Även zzzzzz är fascinerande. Trots att z knappast går att uttala tolkar vi bokstavsbilden som att någon sover eller slumrar – kanske till och med ljudlöst. Möjligen kan även iiiiiiiiiiii tolkas – som en hisnande känsla, ett pirr i magen (även om associationen till Åke Hodell också ligger nära när man ser ett i upprepat i en lång rad).

Och mmmmmm

läser vi lätt som ett uttryck för vällust, njutning – eller för att på ett stillsamt sätt visa vår uppskattning av någonting. Eller som ett tyst, försjunket bifall. Det kan likväl vara ett uttryck för en aha-upplevelse, beroende på tonfallet. Men faktum är att mmm-hummandet är språkspecifikt; om man som svenskspråkig mmm-ar som en bekräftande återkoppling under ett samtal kan det lätt uppfattas som en signal om motsatsen – att man inte hörde – om man samtalar med en engelskspråkig person.

Det intressanta med Aram Saroyans m är att han har lyckats ge bokstaven en mångbottnad betydelse – eller kanske snarare en betydelseförskjutning – utan att upprepa den, men genom att manipulera den. När vi läser dikten m vill vi gärna hålla ut m-ljudet lite extra länge, eftersom Saroyan förlängt m:et med en extra båge (men inte som ett uttryck för vällust, så som jag beskrivit ovan). Detta trots att det tar en mikrosekund eller mer innan vi medvetet uppmärksammar att m:et är manipulerat, eftersom vi är så bekanta med bokstaven. Igenkännandet infinner sig först, innan avvikelsen framträder för oss. Med minsta möjliga medel gör dikten oss medvetna om hur lätt vi som läskunniga glömmer bort bokstavens form, ordet som bild, texten som visuell konstruktion. Det som först ter sig så familjärt visar sig vara främmande. Dikten gör det genom att samtidigt trigga oss att ljuda bokstaven på ett nytt sätt; att hålla ut m-ljudet lite extra länge, istället för att kort och gott läsa: em. Den manipulerade formen gör oss medvetna om bokstavens allra mest grundläggande funktion – att representera ett ljud.

Men bokstaven M/m har också en särprägel på ett helt annat sätt, jämfört med de flesta andra bokstäverna i vårt alfabet. Till sin form har den kvaliteter som man skulle kunna kalla arkitektoniska. Både det versala och gemena Mm:et står stadigt på sina stolpar eller pelare, som en byggnadskonstruktion. Det versala M:et är lätt att tänka sig som en konstruktion som går att skjuta samman eller dra isär mekaniskt. Det gemena m:et har å sin sida de typiska valvbågarnas arkitektoniska element. Även den karaktären förstärks i Saroyans dikt, genom tillägget av en extra valvbåge. Associationen till ytterligare valvbågar i följd, tills en hel arkad har vuxit fram, ligger nära till hands. Dessutom påminner de ”bärande” stolparna om kolonner med en särskild fot, en bas, genom de klumpiga kloss-seriffer hans m har. Till och med för att vara en mekan är ”fötterna” extra klumpiga – och det är knappast en tillfällighet; det förstärker känslan av att m:et står stadigt på sina pelare.¹

För Saroyans del kan impulsen att manipulera bokstavsformen möjligen ha sin grund i att han under en period arbetade på tryckeri under fotosättningens tid, alltså då man framställde original genom att manuellt klippa ut och klistra in texter och lägga till eventuella rubriker med Letraset-bokstäver, som man sedan gjorde en reprofilm av. Här fanns därmed de bästa förutsättningar att manipulera bokstavsformen på klippbordet. Letraset – eller gnuggbokstäver, som de ibland kallas – har inspirerat många till visuell poesi.

I sin minimalistiska poesi arbetar Saroyan ofta med upprepningar, men hans kanske starkaste dikter är enordsdikterna. Till och med i enordsdikterna lyckas han få in upprepningar som lyfter ordet till en ny nivå. Som i ”eyeye” och ”lighght”. Kanske är det i det perspektivet man ska läsa hans m-dikt; även i en enstaka bokstav lyckas han få till en upprepning, genom den extra valvbågen. Manipuleringen av bokstaven kräver att vi stannar upp i läsakten – skärper vår uppmärksamhet – på samma gång som upprepningen manifesterar idén om tid, något utdraget pågående, tidens rörelse genom ögonblicket.

Noter: