Som bekant bottnar många problem inom psykologin i att gränsen dras olika mellan objekt och subjekt vid beskrivningen av psykiska upplevelser. Således används ord som ”tankar” och ”känslor”, som är lika oumbärliga för att belysa det medvetna livets rikedom och mångfald, på samma komplementära sätt som rums-tidskoordination och dynamiska konstanslagar i atomfysiken… Med varje ökning av vetande och kunnande följer ju ett större ansvar, och infriandet av de rika löften och övervinnandet av de nya faror, som atomåldern medför, ställer hela vår civilisation på det svåraste prov.
– Niels Bohr, Atomfysik och mänskligt vetande (1959)
Ofta anses atomen vara ett barn av vår vistelse; inte en komponent, utan en uppfinning. En punkt i universums minnessystem. Med uppkomsten av stater leker vi med atomer, först elden, sedan ångan. Grunden för vårt leverne ligger i grunden för vårt försvinnande. Som barn fick jag en rejäl stöt, en sladd till en lampa låg inkopplad men ändå naken på golvet. Redan vid den mikrosekund jag får kontakt med sladden hör jag en kraftig smäll i mitt huvud. Det sticker intensivt i varje cell av min kropp, som spökvågor genomkorsande mitt skal. Jag krampar och det är på ett konstigt sätt ljuvt samtidigt. Konvulsionen drar samman handen som vill släppa sladden och kraften störtar min kropp mot elementet. Strömkretsen får ytterligare kontaktyta, nu av järn, som liksom blodet är elektricitetens omloppsliv. Helt paralyserad av en naturkraft försöker jag skrika, men det blir bara en gäspning, ett dåligt stön. Näsan känner ingen lukt, bara värme, en form. Min far sparkar bort mig från elementet, hårt och omedvetet som en avspark i fotboll. Foten träffar min bröstkorg och det känns som att jag är viktlös. Jag flyger drygt en meter, fri från atomens förtrollning, men medvetslös. När jag vaknar minns jag ingenting av elektriciteten, bara faderns spark. Det atomära mötet varade i tio sekunder och gav mig upplevelsen av det osynligas våld.
Den mest materiella av alla existenser är ständigt i rörelse, osynlig, ogripbar och immateriell för den mänskliga varelsens sinnen. Men energi är bara potensen av en rörelse. Vi har lärt oss att klyva rörelsen och skapat myller, liksom man lyfter en sten i trädgården och svartmyror väller fram i överraskande strömmar av stokastisk energi. Att en kraft producerar ytterligare en kraft konstaterades tidigt i människans historia, användandet av en källa för att skapa källor. Det förlorade paradiset kan återvinnas, värmereaktor Adam (R3) i Västerås skall snart möta sin elproducerande Eva (R4) i Marviken. Även kyssen är elektrisk. Så är det sagt. Tanken är elektrisk. Hatet är elektriskt. För att röra oss mot målet behöver vi klyva rörelsen. Vi behöver fissionen, bomber av framtider. Vi behöver uran
som tömmer
och behåller
spåren av drogen, den neolitiska
substansen.
Klyvningen av en enda uran 235-kärna frigör minst 200 miljoner elektronvolt. Uran 238-kärnan är metallisk – isotopisk – utopisk. Bland naturens alla produkter har uran en alldeles särskild sorts utstrålning. Radiering utan gräns. Insidan av jorden är radioaktiv, hela jorden strålar. Vi känner inte strålen och som solsken äter den vår cellsubstans, fyller på i våra radiumkällor. Kom uranos, ouranos, ourea, kom váruna, kom hela mytohysteriska jord. Uran följer skapelsens
rytm
dess ogiltiga likhet
med hjärtat,
dess brutala, självlysande
existensvillkor.
Mänskligheten söker inte sin definition bland rationella djur utan i begrepp som anrikning, redundans och missbruk. Bataille fann ingen skillnad mellan energi och ekonomi, inte heller någon mellan tillväxt och avföring. Människan är en hopplös, hyperaktiv och till största del en helt förlorad produkt som ständigt vinner ny mark. Intelligensen är till hennes nackdel. Det hon lämnat efter sig under årtusenden är restprodukter, socioindustriellt slagg som idag huvudsakligen upptas av genererade ettor och nollor, som krypterar och dekrypterar extrema mängder av skit. Det digitala har ingen lukt, inte heller kärnbränslet. Vi behöver inte reagera eftersom vi redan har reaktorer. Reaktorn driver molnet, molnet utan skugga. Vi samlas runt bassänger av kluvna rörelser. Vi samlas runt det tunga vattnet utan att tänka vare sig tunga eller lätta tankar, endast att till jord skall det åter varda. Det uttjäntas hål är människans första ambitiösa projekt att återvända till grottan. Underjorden är vår öppning, prydd av second hand-uran, plutonium. Prydd av koppar och bentonit.
Under utvecklandet av himlen förvirrade vi oss i underjorden. Vi betraktade länge vulkaniska hål och svavelpölar som köttets omöjliga köpcentra. Överallt fanns öppningar, nedåt var vägen uppåt. Gräv bara en halvmeter ner i jorden och du finner mineraler, maskar, benbitar och ord. Kronos är en mylla, Hypnos ett vattendrag, Lethe ett flöde. Grunden för vår vistelse är ett bruk. Liv gömmer sig alltid i objekt, någonting utanför oss som vi påstår ligger inom oss: kolkedjor och DNA-slingor som bildar teleologiska spiraltrappor till förutsagda rum. Varats hiss upp till en fader, ner i en moder. Enuma elish. Samtidigt som himlen förblir tänkbar och framtida är jorden bara en svart densitet av förflutenhet. I petroleum lurar miljoner år av skapelsens besvikelser, fossila rester, så oskyldiga att dess sörja blivit till modernitetens själva skyldighet. Olja är geologisk avföring. Plutonium är energins avföring, kärnbränslets andra liv. Ingen beordrade mordet, men bruket drivs av plutonium, drivs av alla jack i väggen, antalet procent i mobilen, kablar till rätt uttag. Problemet är inte längre att Gud är död utan hur vi ska göra oss av med kroppen.
Elefantkyrkogården fylls på med stenar över strålingenjörer, strålerotiker, industrihistoriker. Geografin fylls av imaginära förorter till kärnanläggningar. Livet är inte avtryck utan bränsle, en anonym oorganisk kannibalism. När vardagslivet brinner i teknologiska masugnar och tunga simbassänger sker det helt utan detaljer om urankärnornas kluvna intryck av mänsklighetens fordringar, helt utan matematiska mått, nobelpriser och uppskattningar av energins volymer. Vi begraver det, helt enkelt. I djupgeologiska kammare radar vi upp kärlen, serier av fantasier, vi skapar katakomber med kapslar som övervinner tidens föreställning. En del komponenter av Ågestaverkets (R3) kontaminerade material sänktes i Landsortsdjupet, Östersjöns djupaste punkt, som på 458 meters djup tjänar som energins sista strand. Landsortsdjupet är en förkastning som uppstod flera miljarder år före Östersjön fanns till. Radium är en ironisk anakronism: miljarder år av grundämnessömn, som väcks av vår nyfikenhet och behov, för att slutligen kastas tillbaka i uttjänt avfall. Idag känner vi till det, ibland. Den svenska linjen. Kampen är över innan den blev till strid. Kvarntorpshögen ryker och pulserar, till synes av egen vilja, som en kulturgeologisk vulkan. Billingen aktar sina processer. Geokonsumenten kliver in som en komponent i den generella energin. Snart är vi existentiellt alunskiffer, stinkstenar, antrakoniter. Vi är kyssta av elementet och i kramp vägrar vi uppskatta uranets kamp för vårt försvinnande, hur den förenligar vår kluvna konversation.
Uran
bevarar dig
outtalad.
Niels Bohr, Atomfysik och mänskligt vetande, (övers.) Tor Larsson (Stockholm: Bonniers, 1959).
Det svenska atomarbetet. Nuläge och framtidsperspektiv, (red.) Eric Rehnman, m.fl. (Stockholm: Natur och Kultur, 1958).
Georges Bataille, Den fördömda delen, (övers.) Johan Öberg (Stehag: Symposion, 1991).
Johan Redin, ”Plutonium. En myto-poetisk upphandling av den troglodytiska kapitalismen”, i OEI nr. 77/78: Berg & infrastruktur.
Nuclear Geology. A Symposium on Nuclear Phenomena in the Earth Sciences, (red.) Henry Faul (New York: John Wiley & Son, 1954).
Per H Lundegårdh, Stenar, bergarter och mineral i Norden. Det levande jordklotets geologi (Västerås: Ica, 2002).
