”Platsen är oundviklig”
Édouard Glissant

En motkarta kan inte reduceras till en visuell artefakt utan den föregås av erfarenheter, aktiviteter och göranden. Teoretikerna Alberto Toscano och Jeff Kinkle menar att en risk i arbetet med kartor är att skalans och precisionens fetischer kan fängsla en så till den grad att de ”slätar över världens motsättningar” och därmed utgör ett hinder för själva kartläggningen.¹ Utifrån ett sådant antagande fokuserar denna text därför på kartläggningen som process snarare än kartan som resultat. Med exempel hämtade från vårt arbete i kollektivet Söderorts Institut För Andra Visioner (SIFAV) vill vi visa på metoder som i backspegeln kan betraktas som delmoment i en kritisk kartografi eller motkartografi.

Under de år vi var verksamma som SIFAV² var vi hängivna det självpåtagna uppdraget att utforska metoder och språk för att tänka liv, plats och stad bortom fyraåriga politikcykler och dess dominerande ekonomier och diskurser. Vi prövade en variation av arbetsmetoder och uttryck i syfte att gemensamt (om)lära oss om staden och det gemensamma. Bland annat ville vi låta Stockholms stads utförsäljningar och privatiseringar, förpackade i en berättelse om strålande framtidsutsikter, möta erfarenheterna av att leva i staden under den förda politiken. Sammanförandet av dessa poler blev viktigt, inte för att upplösa konflikterna utan snarare för att mäta upp ett territorium som gjorde konflikterna synliga. När pengaflöden, språk och värden ritade sig in i våra kroppar, hem och gatubilder på ett både synligt och för ögat osynligt plan, så strävade vi efter att försöka förstå geografin och göra den läsbar. Två av metoderna i vår varierade repertoar blev cut-up-workshoppar och stadsvandringar. I denna tillbakablickande text kommer vi att placera in dem i en tradition av kritisk kartografi vilket inte bara ger vår praktik en historia utan också en ännu obestämd framtid. Att vi i denna text använder oss av kartan – eller snarare kartläggningen – som ett verktyg för att belysa praktikerna kan vidare motiveras av hur vårt arbete tog avstamp i en kombination av bilder av och berättelser om platser och att dessa presenterades som ”objektivt” önskvärda och sanna trots att de var fullständigt ideologiska – på samma sätt som kartor har ett inbyggt objektivitetsanspråk trots att de alltid är ideologiska produkter. Vårt intresse för motkartografi kan även motiveras av att vi sökte finna andra sätt att navigera på i en oönskad värld stadd i en oönskad förändring. Denna text blir på så vis ett sätt att pröva tanken om kartläggningen som verktyg för att både skapa och tänka kring förändringsarbete, både andras och det egna.

KRITISK KARTOGRAFI SOM
PROCESS OCH MOBILISERING

Kritisk kartografi eller motkartografi (critical cartography, countercartography eller counter-mapping) är begrepp för kartläggningspraktiker som utgår från grundantagandet att kartor och kartläggningar både speglar och skapar sociala maktrelationer. Utgångspunkten är att skapandet av kartor, både geografiska och andra, medvetet kan användas för att studera makt och föreslå nya maktordningar, och på så vis även utmana tankesätt och handlingsmönster. Kartor hjälper oss inte bara att navigera utan skapar också diskursiva, mentala och politiska rum. Medan den hegemoniska kartan reproducerar fågelperspektiv och eurocentriska förhållningssätt till världen så kan motkartografier summariskt sägas insistera på både den situerade kunskapen och mer jämlika rumsliga relationer. Det kan alltså handla om att söka sig visuella representationer bortom det Donna Haraway kallade gudstricket – alltså idén om den kroppslösa blicken – genom att på olika sätt visa hur kartläggningen blev till och varifrån den utgår. Kartografiska strategier kan användas för att ifrågasätta och utmana dominanta sätt att se på plats. Ett sådant utforskande av möjligheterna att representera en plats väcker även frågor om vad som egentligen kan benämnas som en karta.

Om en karta ofta representerar någonting, och har till syfte att vara analog med specifika betingelser på en specifik plats, dess vara, så är motkartografins projekt ofta att följa nät av händelser och förbindelser, hur platsen görs. Sociologen W.E.B. Du Bois handmålade datavisualiseringar kring levnadsförhållanden för svarta i USA kring förra sekelskiftet och geografen William Bunges kartografiska praktiker i 1960-talets Detroit är båda exempel på framgångsrika försök att skapa kontext genom att koppla samman händelser, platser, ekonomier och diskurser som annars hålls åtskilda. Idag har kritisk kartografi utvecklats till att bli en väletablerad konstnärlig och aktivistisk forskningsmetod och spänner från MIT-arkitekten Laura Kurgans datamättade kartläggningar över den amerikanska fängelseindustrin, till konstnärerna Marianne Lindberg de Geers eller Minna L. Henrikssons personliga kartläggningar över sociala relationer i lokala konstvärldar och kartläggningsprojekt av deltagarbaserad, kollektiv karaktär som exempelvis Nermin Elsherifs projekt ”The Other Maps of Egypt” där invånare i Port Said i Kairo inbjuds till att gemensamt rita om sin stadsdels historia.

Motkartografi som metod och görandetradition kommer till stor del ur postkoloniala praktiker av ”mapping back”. Begreppet motkartografi myntades av sociologen Nancy Lee Peluso 1995 när hon tillsammans med ursprungsbefolkningen dajakerna i Indonesien arbetade med kartläggning för att återfå land som stulits. Kartografikollektivet Orangotango belyser i sitt förord till den monumentala antologin This is Not an Atlas att ursprungsfolks kartografiska kamper sätter ljus på en paradox som ofta uppstår i motkartografin: för att bli hörd och erkänd i sitt anspråk på mark så måste en holistisk förståelse av plats översättas till dominanta kartografiska verktyg. En motkartografisk praktik innebär därför ingenting i sig självt, risken för instrumentalisering finns alltid där, och varje försök måste ifrågasätta relationerna till den förhärskande kartografin samt undersöka möjligheterna att gå bortom och/eller positionera sig i förhållande till mer klichétyngda och våldsamma visuella representationer.

Som ett möjligt svar på dessa är motkartografin ofta processinriktad och inriktad på att mobilisera specifika grupper och utföra gemensamma undersökningar. Samtidigt som motkartografin därmed bryter med en vetenskapligt specialiserad syn på kartografi så blir både insamlandet av data och de kollektiva besluten kring urval en integrerad del av arbetet. Oavsett om det handlar om att skapa open source-kodade hemsidor eller att för hand arbeta fram en ny ikonografi, så är det gemensamma arbetet ett sätt att demokratisera kartografins repertoar av tekniker. Genom att på detta vis lägga tonvikten på skapandet av plats kan en gemensam kartläggning, i bästa fall, återge platser och städer i deras historiska kontexter och samtidigt, genom en kollektiv och kognitiv process, peka mot nya verkligheter och andra sätt att organisera rum och resurser.

CUT-UP-COLLAGE SOM MOTKARTA

En vardagskväll i mars 2013 har en liten skara individer samlats runt ett nött bord i den lokala Hyresgästföreningens lokal i Hökarängens centrum. Det finns kaffe, saxar, limstift och pennor, och kvällens aktivitet är: cut-up. På bordet ligger en hög med gula broschyrer som är informationsmaterial från Stadshuset om Stockholms ”Vision 2030”. Broschyrerna är prydda med en gråblå logotyp som på engelska deklamerar ”Stockholm The Capital of Scandinavia”, placerad snett ovanför titeln: ”En stad i världsklass”.³ Vi turas om att läsa högt ur texterna samtidigt som händerna kastar om meningar, river i och omarrangerar bilder och text, bryter isär och plockar samman igen. Enskilda ord trillar ut och landar som flingor på bordet: ”attraktionskraft”, ”tillväxtmarknad”, ”världsberömd”, ”upplevelsestad”. Platsmarknadsföringens klichéer luckras långsamt upp, samtidigt som konversationen runt bordet växlar mellan prövande och uppeldade talakter om vad som händer med platserna vi bebor i Stockholms södra förorter och vad som planeras för dem. Händernas gemensamma arbete utgör en stillsam protest mot dokumentens insisterande krav på samstämmighet, men än mer utför de ett försök att med hjälp av orden orientera oss i en minst sagt svårförstådd retorik. Genom händerna rörde vi oss i det landskap som skulle kartläggas, men landskapet var samtidigt en karta, ett representerat territorium, som vi både beskådade och aktivt läste. Under den här tiden bevittnade vi utförsäljningarnas och fastighetsspekulationens konsekvenser i våra hemorter. De fastigheter som ägts gemensamt togs på rekordtid över av privata riskkapitalbolag, vars logotyper fästes på fasaderna och bolagsflaggor vajade över centrumanläggningarna. I takt med att de privatoffentliga samarbetenas visionsdokument talade om att ”sätta platser på kartan” – som om de befann sig utanför – undersökte vi med utgångspunkt i våra erfarenheter och kroppar vad ett sådant rutnät gjorde med platserna.

Händernas sökande rörelser hjälpte oss. Kvinnoforskaren Louise Waldén som har forskat på textila studiecirklar, så kallade syjuntor, har beskrivit det gemensamma handarbetets sociala betydelse och möjliggörande av samtal och gemenskap: ”Samvaron och samtalen är en lika viktig del av den textila cirkelns liv som de sysselsatta händerna.”⁴ Hon skriver vidare: ”I mina cirklar pågick hela tiden en sorts ljudrörelse, som bäddade in arbetet i en varm, avspänd atmosfär. Den störde aldrig koncentrationen, snarare befrämjades den.”⁵

Våra cut-up-workshoppar kom att bli en återkommande aktivitet, och för varje tillfälle var det nya styrdokument eller broschyrer från kommuner, fastighetsbolag, privat-offentliga samarbetsorganisationer och mäklarhus som låg på bordet. Liksom i Waldéns syjuntor inbäddades samvaron av papprets ljudrörelser som vaggade fram omkopplingar, mot-språk och mot-kartor, och eventuellt också nya sätt att navigera. Under en husockupation av en gammal skolbyggnad i Högdalen våren 2017 utgjorde ägaren, det norska bostadsbolaget Veidekke samtalsämnet och klipp-och-klistra-material. Vid ett annat tillfälle läste vi högt ur listan över Sveriges rikaste män medan händerna arbetade med bilder från lokaltidningar och mäklarannonser. Sammanställningen blev ett montage av ord och bild där glappen mellan den levda platsen och fastighetskapitalismens marknadsföring av densamma framträdde. På så vis kopplades det konkreta och abstrakta samman, samtidigt som aktiviteten distribuerade agens – ett forum för ”talking back”, för att tala med bell hooks,⁶ för att kontra de auktoritära narrativen.

SOCIALA RÖRELSER SOM MOTKARTA

Kollektivet 3Cs (där de tre C:na står för Critical Cartographies Collective) har myntat begreppet autonom kartografi för att beskriva kollektiva kartläggningspraktiker som främjar självorganisering och som tar avstamp i autonom politik och militanta forskningsmetoder.⁷ Till skillnad från mer traditionella former för informationskampanjer och politiskt arbete, så kan enligt dem en gemensam och icke-hierarkisk kartläggningsaktivitet uppmana till kritisk och reflexiv självorganisering liksom en situerad kunskapsproduktion. Därför lämpar det sig väl för tillfällen då människor vill komma samman för att förstå en ekonomisk-politisk struktur, och organisera sig. Om autonom politik avser den politik som formas utifrån gräsrotsrörelser och en föreställning om att politik görs i vardagen, inte bara genom representativ politik, och om militanta forskningsmetoder avser metoder som tar reda på saker genom att intervenera i reella situationer, så kan begreppet autonom kartografi beskriva vad vi gjorde med SIFAV. Många av SIFAV:s arbeten gjordes i samarbete och samtal med både akademin och aktivistgrupper. Vi var avhängiga de erfarenheter vi fick från organisering i andra grupper liksom det större sammanhang av sociala urbana rörelser som vi var i pågående samtal med.

Vid denna tid hade lokala sociala rörelser vuxit fram i Stockholms förorter, och i våra hemförorter formerades de just längs med de södergående gröna linjerna och förstärkte tunnelbanans kartografi – nätverken hette Linje 17, Linje 18 och Linje 19. Samtidigt som vi deltog i dessa nätverk, ville vi också utforska limmet, revorna, sömmarna och korsstygnen dem emellan. Om nätverken och en stor del av den mentala geografin följde tunnelbanans fetade gröna linjer som rörde sig från centrum ut till ändhållplats, så ville vi se närhet där det fanns avstånd och tvärtom. Det var helt enkelt ett försök att dra nya linjer på tvären när vi underströk busslinje 172 och 183, cykel- och gångvägarna som kränger sig längs leder och skogs- och slyterrängen däremellan. Vi frågade oss: var dras gränserna runt en plats; var övergår den i en annan? De motkartor vi ville rita kunde aldrig göras vid ett ritbord eller i en mjukvara – de var beroende av och införlivade i ett sammanhang av oländiga buskage och sociala rörelser, bokstavligen. Materialen från cut-up-workshoparna införlivades i den serie årliga publikationer vi publicerade.

Collagen från kvällen på Hyresgästföreningens lokal i Hökarängen blev tillsammans med en transkribering av samtalet från kvällen ett uppslag i vår första gratistidning ”Allt privatiseras och säljs ut. Vad blir kvar av våra känslor, hem och kroppar? Vi görs till varumärken och våra röster ges inte plats. Många historier blir aldrig löpsedel” som vi släppte i Hökarängen centrum under stadskampsveckan som under den här tiden arrangerades årligen av aktivistgruppen Allt åt alla. Tidningens innehåll hade blivit till genom studiecirkelliknande redaktionsmöten där vi tillsammans försökt förstå innebörden av och sambanden mellan begrepp som gentrifiering och fastighetsspekulation, och dess avtryck i våra egna liv och relationer. Under släppfesten en mulen majkväll lästes det högt ur tidningen som delades ut till alla som var där och råkade passera. Tidningen och de efterföljande fortsatte sedan att distribueras gratis, platsspecifikt och lokalt, ofta hand-till-hand i samband med publika aktiviteter som på olika sätt var kopplade till rätten till staden. På så vis blev även cirkulationen av materialet en integrerad del av en kartläggning av aktiviteter och platser som utgjorde undantag till de logiker och ekonomier som annars präglar Stockholm.

STADSVANDRINGEN SOM MOTKARTA

Geografen Denis E. Cosgrove har i sin bok Geography and Vision (2008) delat in den kartografiska arbetsprocessen i två stadier. Det första stadiet är en sorts uppmätningsfas, den andra är en sammanställningsfas. Det uppmätningsfasen rymmer är en parallell insamling och produktion av rumslig information. Förr ägde denna fas ofta rum utomhus: någon/några stövlade runt i och stod i direkt närkontakt med det landskap som skulle kartläggas. Numera sker detta allt som oftast digitalt. Att gemensamt röra sig genom ett landskap, och tillsammans aktivera sinnena, blev också ett delmoment i skapandet av motkartor. SIFAV organiserade stadsvandringar där vi bland annat arbetade aktivt för att sätta till synes skilda platser i relation till varandra. För att nå ut bortom våra egna närmsta cirklar skedde vandringarna i samarbete med aktivistgrupper men också universitet, studieförbund och konsthallar. Tematiskt kunde det handla om att med begreppet hållbarhet som optik koppla samman Hökarängen och Hammarby sjöstad, genom dessa två stadsdelars hållbarhetssatsningar och demografier trädde en berättelse om klassamhälle och delad stad fram. Vi gjorde också en serie vandringar i söderförorter som en integrerad del av studiecirklar på ABF, vilket även gällde en vandring i villastaden Djurshom där vi med blicken mot de superrika uppehöll oss vid diskurserna om ägande och den segregerade staden. Vandringarna blev förutom ett annat sätt att dela och mediera de samtal och självstudier som vi bedrev också ett sätt att utforska och omformulera det (sub)urbana rummet.

Våra vandringar utgick oftast från centrumanläggningarna i Hökarängen, Hagsätra och Högdalen. Återigen såg vi vikten av att närma oss tunnelbanelinjerna på tvären, och tematiskt försökte dessa vandringar visa på två olika slags gentrifieringsprocesser – i Hökarängen pådrivet av det kommunala fastighetsbolaget Stockholmshem, i Högdalen av det privata företaget Citycon och i Hagsätra Ikeaägda Ikano. Samtidigt som vi med större grupper stannade vid rumsliga objekt och visuella detaljer i den byggda miljön så samtalade vi om bostadspolitiska policyer, ekonomier och ägande. Skyltar och offentlig konst blev en ingång för att spåra både beslut och aldrig genomförda planer. Vandringarna försökte alltså dröja vid ofta förbisedda historier men också insistera på ett spekulativt ”tänk om”, för att på så vis peka mot att de platser vi lever våra liv på varje dag skulle kunna fungera på helt andra sätt.

I linje med kartans förmåga att både visa och dölja arbetade vi under den här tiden med skyltens dubbelhet: vad den pekar mot, men också det den skyler. I Hökarängen spårade vi de lokala handlarnas nya skyltar, läste det skyltprogram som tagits fram för platsen och satte det i relation till Stockholms övergripande vision 2030 liksom den då nya allbolagen som drivits fram i EU-domstolen, som innebar att de kommunala bostadsbolagen kunde drivas efter ”affärsmässiga principer”. I Högdalen läste vi upp det tal som det nya fastighetsbolagets VD hållit vid en nyinvigning av centrumet (som alltså byggts på 60-talet) där det deklamerades att centrumet var ”smutsigt, skitigt, trasigt”. För att se på hur konstnärliga processer i den byggda miljön ofta är tänkta att lösa sociala problem följde vi ett stenkast bort Stockholm konsts⁸ första större OPS-projekt, vilket betyder samverkansprojekt mellan det privata och offentliga, i det här fallet det privata fastighetsbolaget Granen, Exploateringskontoret, Idrottsförvaltningen och Stockholm konst. Som Stockholm konst beskriver det på sin hemsida: ”Symbolvärdet i samverkansprojekt är stort eftersom det konkret kan fungera som ett gott exempel på att alla måste dra sitt strå till stacken om vi ska bygga ett framtida Stockholm i världsklass”. I Roger Anderssons konstverk framträder skuggfigurer inspirerade av tidigare boende på röd asfalt, vilka de som flyttat in i Granens nya bostadsrätter trampar på. Vi uppmärksammade också att Granen fastighetsutvecklings – som nu bytt namn till Arwidsro – ägare Per Arwidsson är en konstsamlare och äger bland annat tidiga verk av Öyvind Fahlström, som kan beskrivas som en pionjär just inom en kritisk kartografisk praktik.

Stadsvandringarna var en jordande praktik där fötter, blick och läsningar stod i centrum. Som urbanforskaren Håkan Forsell skriver på sin blogg om stadsvandringen som metod: ”Den som vandrar måste förlita sig på sin egen auktoritet; kroppen, blicken och intellektet finner varandra igen, och hålls inte isär i olika institutioner. Vandringen kan återupprätta en verklighet och ge en rådande samtalsordning – en diskurs, en ideologi om staden – dess rätta proportioner. Den kan genomskåda och normalisera: varför har en viss byggd miljö standardiserats och gjorts historielös, medan en annan uppvärderas och fylls med både materiellt och immateriellt värde?”⁹

MOTKARTA SOM MULTIMODAL PRAKTIK

I den nämnda gula broschyren ”Vision 2030” ingår en geografisk karta med rubriken ”Stockholm 2030 – en stad i världsklass”. Kartan ramas in av trettioen inforutor som presenterar projekt som ”ligger i linje med visionen om ett Stockholm i världsklass” ¹⁰ Som ett resultat av cut-up-kvällen på Hyresgästföreningen approprierade vi kartan och publicerade en bearbetad version av den. Inforutorna ströks över och nya berättelser framträdde – istället för ”ledande kluster inom IT och telekom med en dynamisk innovationskraft” kunde våra rutor handla om ombildningskampanjer (d.v.s. när konsultfirmor får i uppdrag att bearbeta hyresgäster att ombilda sina lägenheter till bostadsrätter) och privatiserade simhallar. Utan att vi riktigt visste om det hade vi gjort en motkarta.

Frågan är om vår karta hade varit möjlig, eller läsbar, utan de pysselkvällar, stadsvandringar, högläsningar och andra aktiviteter som föregick och omgärdade dess tillkomst. Den floran av aktiviteter var del av den omorienteringsprocess som i ett skede artikulerades i form av (mot)karta, och kan också läsas som kartläggningspraktiker i egen rätt. Motkartan förstås alltså bäst som multimodal, vilket betyder att den kommunicerar och representerar genom ett flertal semiotiska resurser och behöver läsas i sin kontext.

Cut-up-workshopparna, stadsvandringarna, studiecirklarna, tidningarnas distributionstillfällen, SIFAV:s programkvällar, utställningar och andra aktiviteter, kan ses som viktiga beståndsdelar av en geografisk alfabetisering¹¹ – den slags vokabulär som bistår med verktyg att förstå platsens politik, relationer, navigera i världen, och hitta den egna positionen och handlingsutrymmena. Begreppet geografisk alfabetisering är en vidareutveckling av Paulo Freires term alfabetisering från boken De förtrycktas pedagogik (1968), som han använder för att beskriva emancipatoriska lärandeprocesser, en underifrån-pedagogik som alltså kan överföras till kunskapandet om plats och territorium.

Om kartan riskerar att stå i vägen för kartläggningen, så finns det helt enkelt ett stort behov av prövande kartografiska praktiker som varken har representation eller precision som mål. För att åter citera kollektivet Orangotango: ”kartan kan aldrig vara territoriet, och kamperna avgörs inte på papper”.¹² Med det vill de påminna om att motkartor endast är hjälpmedel, de kan aldrig vara en lösning i sig själva. Som hjälpmedel har de dock den kraftfulla förmågan att rita om kartan för föreställningsvärldar och gemenskaper, och staka ut nya riktningar och relationer. Utifrån våra erfarenheter med SIFAV tror vi att kritiska kartläggningar och motkartografier kan ta form genom många olika slags aktiviteter och metoder, och kombinationer av dem – ofta utan att man tänker på det i stunden.

Noter: