Vi möts utanför Blå Bodarna vid Slussen strax före kl. 15 fredagen den 20 januari 2012. Vi är en samling varmt klädda personer med gåvänliga grova skor som bjudits in att delta i en gruppvandring arrangerad av den engelska konstnären Hamish Fulton. Det är minus tre grader och det har börjat skymma.

Fulton instruerar oss att dela upp oss i två grupperingar. Vi radas upp mitt emot varandra på motsatta sidor av platsen, som ligger mitt i trafikkarusellen ut mot Gamla stan, omgiven av bil-leder, trottoarer och slusskanalen. Vi uppmanas att inta varannan rad av betongplattorna på markbeklädnaden. Vi får inte tala, inte använda våra mobiltelefoner, inte fotografera. Vi instrueras att gå fram och tillbaka längs vår egen rad av betongplattor i vår egen takt under en timme. Alla startar på Fultons visselpipas signal: kl. 15.15. Var och en går i sin egen hastighet längs sin egen linje fram och tillbaka. Vi ska sluta gå på en andra signal, som blåses 60 minuter senare: kl. 16.15.

Min promenadväg går mittemot Ann-Sofi Sidén, bredvid Dan Wolgers, mitt emot Ingegerd Råman och bredvid en man som jag inte vet vem det är. Vi går bredvid i samma riktning, mitt emot i motsatt riktning. Mitt emot, bredvid, före, efter beroende på hur hastigheten koordineras mellan oss. Nästan alla deltagare känner jag eller känner igen, framför allt konstnärer. Vi ingår i en koreografi. Efter ungefär tio minuter börjar jag räkna mina steg. Det sker när jag hittat min takt.

Dan och jag har samma hastighet de första minuterna, sedan saktar han efter. Ann-Sofi går med lägre hastighet och vevar starkt med armarna. Dan knäpper upp jackan och tar av sig mössan efter en stund. Han ökar hastigheten och går förbi mig. Jag går i jämn takt med jämn värme. Min hastighet är vilsam, jag är autogående utan ansträngning. Jag ser klockan ovanför hissen vid Slussen när jag går i ena riktningen och varje korsande över platsen är, för mig, 39 steg. Jag går tre sträckor på en minut. 3 x 60 x 39 steg. Jag ägnar mig en stund åt huvudräkning. Det innebär att jag under denna timme går 7020 steg. Många tankar börjar, växer och bleknar. Jag räknar. När passerande människor korsar platsen där gruppvandringen utspelar sig väjer vi och släpper fram dem men vi svarar inte på frågor. Enligt instruktionerna.

Efter att vi har gått i en timme blåser Fulton för andra gången i visselpipan och alla stannar på den plats där de för ögonblicket befinner sig. Allt är som en fryst rörelse i ungefär en minut. Varefter tycks vi alla börja röra oss och prata med varandra samtidigt. Ann-Sofi säger till mig: du gick fort, jag hade koll på mig själv via din hastighet. Jag frågar henne hur många steg hon tog för att korsa platsen men det vet hon inte. Hon har i stället ägnat sig åt att räkna räcken, stolpar och passerande bilar.

Vi har båda tänkt på fängelserastgårdar och på hur man reagerar och beter sig om man blir inlåst eller begränsad av restriktioner. Pilgrimsvandringar är kollektiva och iscensatta. En tankegång påverkas och styrs av konventioner, av religion, av allt som vi måste förhålla oss till. Med självklarhet har jag reflekterat över livets återkommande rutiner och över hur vi stundtals slår följe med någon, sedan kör om eller stannar upp, hur vi relaterar våra rörelser till dem som rör sig närmast men samtidigt håller kontroll på rytmer och händelser längre bort. Gåendet gör allt konkret men samtidigt symboliskt: kroppen och tanken koordineras. Symboliskt kan det handla om marknadsekonomi i stort och om konkurrens och utslagning, om makt och positioner, om konstvärlden, om överlevnad, om nära personliga relationer. Jag tänker också att Fulton ger oss de här tankarna, de är oundvikliga. Han planterar dem i oss genom hur han arrangerar sin vandring. En annan av mina reflektioner handlar om människorna som inte deltog men korsade vår väg under gåendet: de tycktes röra sig med samma hastighet och upprepning; skillnaden mellan oss och de andra upphörde. Själva skillnaden mellan vardagens upprepningar och den konstruerade situationens upprepning tycktes upphöra. Kanske var det just den iscensatta situationen som fick mig att uppleva gåendet med en symbolisk distans.

Deltagarna står en stund i små grupper som upplöses när folk lämnar Slussen i olika riktningar. Jag går fram till Fulton och säger thank you och han svarar leende thank you for your participation. Mörkret har sänkts över Slussen och jag går mot Medborgarplatsen för att köpa bröd och vin med tankarna på Thomas Bernhards skrivande. I Källaren i bokserien Självbiografierna återkommer han till innebörden av att gå i ”motsatt riktning”. Han skriver mycket om att gå och tänka, gå och samtala, om att gå och om att bli en tänkande människa. Jag bestämmer mig för att undersöka vad Bernhards skrivande leder mig till och att fortsätta gå min egen väg.