När vi kom till Stonypath betade fåren vid dörren. Här ser du de omkringliggande kullarna, dalen utbredd nedanför, den karga och steniga landsvägen som leder upp till den lilla, isolerade gården, och bakom den hedarna som sträcker ut sig åt norr och den gamla boskapsleden som löper över dem. Denna gamla gräsbevuxna väg var inte fullt så uråldrig som de stenåldershyddor den passerade. Allt som fanns kvar av dessa var en aning förhöjda cirklar av grästorv med dörröppningar som vette mot sydväst och Tinto, en kulle vars omisskännliga form och ensliga närvaro säkerligen indikerar dess ”helighet”. Hedar bakom, gröna fält framför, inga träd, inga grannar, en hel del väder.

Oktober 1966: snöstormarna kommer tidigt, dagarna ter sig lika mörka som nätterna. En liten son att ta hand om, ett nytt hus att göra till ett hem. Medan jag arbetar i köket tittar jag ut genom fönstret och ser skugglika figurer som gräver ett stort, brett, lerigt hål där den gamla kökkenmöddingen hade varit. Jag grälar med huvudgrävaren. ”Du kan inte anlägga en damm där – allt vatten kommer att komma in i köket!”

Våren kom [1967] och jag kan se framför mig hur jag gräver kantrabatterna, grästuva efter långsam grästuva, i den svaga marssolen, med barnet i vagnen bredvid. Det fanns ingen skottkärra så jag gjorde en stor hög av stenar och ogräs. (Denna hög förblev en del av trädgården i några år – tills den slutligen skottades bort.) Jag kunde inte arbeta länge åt gången, det fanns alltid något som behövde tas om hand – men jag insåg att bara genom att streta på, en grästuva i taget, skulle det så småningom finnas något att visa upp. Jag arbetade på detta sätt tills det att jag var för stor för att böja mig över spaden, gravid med vårt andra barn. Jag minns inte någon plantering. Jag ser bara det ändlösa grävandet, men plantor måste det ha funnits, antagligen perenner, odlade från frön, och utrensade skott från vänner och familj.

Under tiden hade Ian färdigställt dammen, som i mina trolösa ögon skulle översvämma köket – det gjorde den aldrig! Han hade nu grävt ännu ett hål i mitten av den främre trädgården. Den här gången var det början till den nedsänkta trädgården. Jag minns att jag beställde rosa fjädernejlikor som skulle komma att täcka dess väggar i många år framåt. När paketet med dem kom var jag i väg med barnen och var hemskt besviken att jag hade missat när de planterades. Vår första ”vuxna” växtbeställning! För vid den här tiden hade växter införskaffats, fröer hade såtts, skott donerats, bitar av utgallrade örter nådde oss och en idé om att göra två ”örtiga” kantrabatter hade slagit rot i mig.

Länge bestod trädgården vid Stonypath endast av området framför huset. Under många år var denna del ett lapptäcke av odlingsbäddar, klippta stigar och vilda platser där inget var odlat, platser som varken grep eller spade ännu tagit sig an. Svårigheter – främst vår relativa fattigdom och min brist på tid. Markens potential – Ians vilja att skapa platsspecifika verk för trädgårdar. Vår okunskap om trädgårdsarbete,¹ om hur dessa verk skulle placeras. Lärprocessen. Kärleken i denna process. Det där kärleksfulla uppslukandet – det dagliga omhändertagandet av dikterna. Deras omedelbara omgivning, oavsett om den var stenlagd, gräsbevuxen eller täckt med växter, behövde alltid mycket individuell uppmärksamhet på sommaren. När soluret i marmor anlände föreslog Ian att placera det i en central position.² Det var omgivet av rabarberblad! Ännu en gång höjde skeptikern rösten: ”Du kan inte sätta en sådan sak på en plats som denna!” (men det gjorde du, och så småningom började platsen att leva upp till dina drömmar).

Att se tillbaka på en trädgårds barndom är att se tillbaka på barndomen själv. Kan allt verkligen ha varit så litet och trevande? Fanns där så lite soliditet? Var så mycket förkroppsligat i en dröm om framtiden? De små träden vi planterade skulle bilda ett skydd mot vinden – under alla de år vi såg ner på dem, hur levde vi med ren potential, så lite faktiskt? Hur som helst, vi planterade: gran och tall för skydd, körsbär, sykomorer, rönn för att de kunde stå emot blåsten. Senare investerade vi i en ädelcypress för vintergrönskans täthet. De första träden vi planterade behövde lyftas med rep efter stormarna och surras fast vid staketet för att hållas upprätta!

När vi kom till Stonypath fanns där två rader av vinbärsbuskar på vardera sida om huvudstigen i den främre delen av trädgården: svarta på den högra och röda på den vänstra. Rödvinbärsbuskarna finns fortfarande kvar och ger rikligt med bär nästan varje år. De svarta var inte i ett så gott skick. De stod kvar under flera år, men till slut drogs de upp med rötterna och slängdes. Det vill säga, jag försökte slänga dem och Ian räddade dem och planterade om dem i den vilda trädgården i sluttningen! Även syren- och oxbärsbuskar kantade den ursprungliga främre trädgården. Vi kunde inte förmå oss att rycka upp dem med rötterna. De signalerade ”Trädgård”.

Två milstolpar under våra tidiga trädgårdsdagar: dagen då Stuart Mills besökte trädgården med en årsförbrukning av gamla exemplar av Amateur Gardening; dagen då Gillian Johnstone gav oss tio, ja tio, japanska klätterrosor. Några av dessa rosor blommar än. Vilka rikedomar som förkroppsligades i dessa rosor. Vilka drömmar! Spaljéer byggdes för deras skull, gödsel forslades dit, sekatörer införskaffades.

Genom att sluka sidorna i Amateur Gardening började jag att lära mig mer om att odla växter; hur de skulle planteras, hur jag skulle dela dem och ta skott från dem, hur fröer skulle sås, hur jag skulle beskära och ge näring. Mycket av den här kunskapen behövde bara komma upp till ytan. Min mor och fars familjer var båda trädgårdsfamiljer och jag hade växt upp med en stor, inmurad trädgård omgiven av ägorna till vad som tidigare hade varit en skotsk skjutstuga. Som barn blev jag tilldelad ett hörn av trädgården att ha för mig själv. Senare, i skolan vid Duncombe Park, vid kanten av Yorkshires hedar, absorberade jag, genom osmos, på marknivå så att säga – på nivån av ett tioårigt barn – en vacker, klassisk trädgård med dess terrasser, skogsområden och tempel.

Detta arv gjorde sig nu påmint och medan spädbarnen växte till småbarn gick all min energi åt att gräva, gödsla, plantera, dela. Jag ville ha grönsaker och frukt likväl som en blomsterträdgård. När de två kantrabatterna längst upp i trädgården anlades, rensade vi ut en yta för jordgubbar och grönt. Sedan fortsatte vi längs ner med den vänstra sidan av lotten, och rensade allteftersom den av ogräs angripna torven. Ian hade varit sjuk och hade börjat göra modellbåtar i sin lilla verkstad, så det fanns en tid då jag arbetade själv och blev mer och mer uppslukad av idén att skapa en komplett trädgård.

Vid den här tiden kom jag över en bok som hette Plants for Ground Cover av Graham Steward Thomas. Genom detta lärde jag mig ett nytt sätt att plantera. Jag slukade denna bok igen och igen. Här fanns ett sätt att få växter att sköta om trädgården snarare än att behöva sköta om trädgården för växternas skull. Så, till växterna: vi hade nu en ryggrad av tåliga buskar – vinbär, oxbär, fingerört, spirea, schersmin – alla växte bra och kraftigt i den främre trädgården. Vi försökte plantera vintergrönskande växter, men vinterns bitande frostvindar svedde och torkade ut dem så att de inte kunde överleva. Runt buskarna var klungor av örtartade växter – plymspirea, jätteprästkrage, flox, geranium, montbretia – och vi började köpa, och få från vänner, prover av markväxter såsom plister, vintergröna, nejlikrot, och vi satte dessa i små, uppbrutna portioner bland de ursprungliga planteringarna.

På vissa sätt är den här odlingsmetoden en fortsättning på mycket som redan har gjorts, men den introducerade för mig konceptet av att plantera växter i flera lager likt en matta. Jag minns att jag läste i den där vildsinta boken The English Flower Garden av William Robinson (ett signerat exemplar som Ians mor givit mig) denna typ av inspirerande text:

Närvaron av levande träd och buskar är en stor fördel för de som vet hur detta ska nyttjas. Här har vi en grupp buskar över vilka vi kan kasta en skir slöja av någon vacker klätterväxt som skulle se stel och bedrövlig ut mot en vägg; här finns en skuggig vrå under det blommande trädet: istället för att plantera buskar kring det på det vanliga sättet, täck över marken med en mårväxt som kommer att forma en fin matta och blomma tidigt på året, och sätt bland måren några brittiska ormbunkar; framför detta använder vi bara låga växter och får på så sätt en fin liten vy, med skugga och en trivsam lättnad. Sedan kommer vi till en bar plätt i marginalen. Täck den med en stark vinteriberis, och låt detta forma kanten. Låt sedan en grupp liten rosenkvitten komma ända fram till gräskanten och bryta upp marginalen‚ sedan en stor grupp av stenbräckeväxter, som drar sig undan under de närliggande buskarna och träden; och fortsätt så att forma grupper och kolonier, och ha i åtanke hur varje buske eller träd kan bistå dig, och använd aldrig en växt som vi inte vet något om och njut sedan av effekten.

Kanske behöver man se trädgårdens och trädgårdsmästarnas situation för att förstå hur detta efterföljdes.

Jag upptäckte att om du köper en växt kan du ofta få ungefär fem eller sex skott från den, och dessa, planterade med några tums mellanrum (beroende på plantans slutgiltiga storlek), kommer snabbt att spridas och vävas ihop till en matta ogräset inte kan rå på. Efter olika experiment med relativt ömtåliga arter som inte kunde överleva på 300 meters höjd, insåg jag att de flesta växter, när de trivs, förökar sig själva på ett häpnadsväckande sätt och dessa kunde därmed lyftas och delas för att användas i andra delar av trädgården alltmedan den utvidgades. Den största kostnaden som kvarstod var träden och buskarna och några av dessa kunde rotas från skott.

Vid den här tiden fanns det en liten damm längst ner i den främre trädgården. När dammen bakom huset växte och visade på sin livskraft – den låg på platsen där den gamla kökkenmöddingen varit – verkade denna lilla pöl dock ganska ynklig i jämförelse och togs bort. När vi lyfte plastskynket uppdagades ett omfattande nätverk av mullvadsgångar som liknade parisiska avloppssystem i sin räckvidd och komplexitet. Detta område var sedermera stenlagt och runtomkring planterades ädelcypress för att så småningom bilda den Romerska trädgården.

Längs med den andra sidan av trädgården anlade vi gradvis början till vad som skulle komma att bli den Pompejanska trädgården. Vid den här tiden var det en enkel, gräsbevuxen kvadrat med spaljéer halvvägs runt för att stötta upp klätterrosen. En av de sista ytorna att ”rensas ut” var kantrabatten där svartvinbären hade varit. En klunga av kirskål behövde rensas ut med grepen innan något kunde planteras där. Så småningom restes spaljéer längs med mitten av denna rabatt och kaprifol växte längs uppmed dem, så att huvudstigen behöll sin ”inhägnade” känsla medan den Pompejanska trädgården också definierades av dessa spaljéer.

Vi planterade äppelträd för att skapa en liten fruktträdgård. Dessa var samma äppelträd som hade ätits upp av kaninerna det året med den stora snön. Snön var så djup att kaninerna satt bland trädgrenarna och gnagde av all bark. Detta var fruktträdgården i ”An Orchard of Russets”³ och senare i ”Midway”-stenen⁴ – men den ekade också av alla fruktträdgårdar i vårt förflutna och i våra drömmar. Låt så vara att vi var på en alltför hög höjd för att äpplena skulle frodas! Vissa år skördade vi ett fåtal små och bittra!

Bakom huset hade vi vid det här laget en blomstrande damm, klippt gräs på ena sidan och vilt gräs, nässlor och skräppor på de andra. Vi hade planterat rönnar och körsbär i det här snåriga området och de hade nu börjat utgöra något som kunde liknas vid en skog. Vi började sakta den mödosamma uppgiften att rensa bort gräset och ogräset under dessa träd. Att avlägsna kvickrot från en rönn och ett körsbärsträds intrikata nät av rötter är ett desperat åtagande. Jag lärde mig att ett övre lager av kompost hjälper till att lösgöra kvickrotens klängande tentakler, men det tog år att få bort de sista av dem.

Sommarkvällarna var den bästa tiden; hushållssysslorna var avklarade för dagen, barnen var antingen i säng eller så låtsades de ”förfölja” mig medan jag arbetade på in i skymningen. Omställningen till sommartid i mars gjorde mig alltid lika upprymd! Jag har här indikerat min egen spirande entusiasm, hur jag uppslukades av processen. Två stycken från Don’t Push the River av Barry Stevens sammanfattar hur det var då:

När jag skapar någonting utanför mig själv – om det så är ett skåp, en middag, en klänning, eller en stenträdgård – med medvetenhet, så finns där ingen separation, inget avstånd mellan mig och det jag gör, och inget dött. Där finns interaktion. Jag är involverad. Jag har inte en plan jag utför steg för steg. Jag rör mig steg för steg och designen tar form utan en bild av den slutgiltiga formen.

Hur jag ska tillaga potatisar kan ändras medan jag skalar dem och jag upptäcker mer om de här potatisarna och deras potential. Eller, hur jag tillagar dem kan ändras på grund av någon annan förändring – ugnen fungerar inte, eller någon kommer hem till middagen och vill gå ut igen direkt efteråt. Detta är inte svårt när jag är fri, när jag rör mig medvetet. Jag ”upprörs” inte av dessa förändringar. De är del av. Delat arbete. Jag njuter av dessa ändringar, utan att göra en stor sak av dem eller mig själv, och en ”tråkig rutin” är omöjlig. Det är så här det är att samarbeta med människor också – och sättet på vilket det varma och livliga kooperativa samhälle som så många av oss vill se kan åstadkommas.

Kanske citatets relevans för trädgården vid Stonypath stannar halvvägs genom det andra stycket, och kanske fanns där en ”bild” av något slag av en ”slutgiltig form”, men jag tycker om idealet som uttrycks i tanken som helhet, så jag har låtit allt stå.

Denna essä publicerades först i New Arcadian Journal nr. 61/62 (2007) och är publicerad med tillstånd av Patrick Eyres. Översättning av Sara Wengström.

Noter: