Visuality is not simply looking. It is a regime of seeing and being, and any so-called neutral position is a position of power that refuses to recognize itself as such.
Christina Sharpe, ”Note 79: On Open Casket, Whitney Museum of American Art, April 16, 2017”, i Ordinary Notes
De medverkande i detta nummer av Tydningen har på olika vis svarat mot neutralitet/ens obenägenhet att kännas vid sin bestämda form. Med utgångspunkt i de analyser som kan uppstå då översättandets ofrånkomliga partiskhet läses jämte statsapparaters hopplösa neutralitetsanspråk utforskar numrets olika bidrag neutralitet/ens ofrånkomliga ställningstagande. Vad Sharpe, i min översättning, menar är en ”maktposition som vägrar erkänna sin egen status”, en hållning som också läcker ideologiskt förankrade föreställningar om objektivitet, ekvivalens, välvilja.
Numrets olika bidrag aktiverar poetiker som uppstår då vi vägrar neutralitet – eller, för att gå vidare med Sharpes analys – då vi försöker blotta de maktrelationer som döljer sig i neutralitetsanspråk. ”Jag är inte transnationellt jämlik” skriver poeten och översättaren Don Mee Choi om sitt förhållande till Nordamerika och Sydkorea, engelskan och koreanskan, och framför allt de nykoloniala och nyliberala språkregimer som sedan länge är inskrivna på den geopolitiskt angelägna halvön. De tre föredrag som presenteras ingår i en pamflett som ursprungligen gavs ut 2014 av det amerikanska förlaget Wave Books: ”Fritt frätt” och ”ㅋ=q” kan läsas här för första gången på svenska, medan ”Ras=Nation” är inledningen till hennes diktsamling Knappt krig, utgiven på svenska 2023. I dessa föredrag utvecklar Choi sin olydnadspoetik i polemik med de föreställningar om språkhierarkier som ofta upprättas kring översättaren: ”Därför är inte engelska mitt andraspråk. Det är mitt koloniala språk liksom japanska var min fars… Det är inte sorglöst tvärkulturellt”.
Ett nedärvt sorgearbete vindlar också genom Maya Nomotos lyriska essä ”Tystnaden efter det språk som upphört kommer med en ödslighet som sätter allt ur spel”, där en fars död framkallar författarens dubbelexponerade undersökning av Japan, faderns hemland – en gång imperiell stormakt och kolonisatör, ödesdiger front under andra världskriget, samt spekulativt stoff för en barndom som förmedlats i såväl tal som tystnad. ”Det finns ett annat språk som verkar i avståndet mellan delarna som utgör mitt hafū. Alla ord som inte bärs upp av någon grammatik”, skriver Nomoto då hon minns och skriver från ett gränsland betecknat av migration, krig och förlust.
Plats, minne och motstånd möts i Nomotos text och gestaltas även i en bilaga till detta nummer som utgörs av en visning av dokumentärfilmen Yama: Attack to Attack (1984) klockan 19.00 den 4:e februari 2025 på Hägerstensåsens Medborgarhus i Stockholm. I dess obevekliga blottställande av dagarbetares omständigheter i San’ya, ett utarmat distrikt i Tokyo där yakuza länge har styrt arbetsvillkoren, beskrivs filmen ofta som vapen snarare än konst. På grund av att Yama avslöjade dessa brutala förhållanden utgjorde filmen även ett hot mot en rådande maktordning, och som ett resultat mördades dess båda regissörer, Mitsuo Sato och Kyoichi Yamaoka. Nomoto har sökt och fått tillstånd av Yama:s produktions- och visningskommitté att visa filmen, som endast existerar i ett fåtal 16mm-exemplar och som avsiktligt begränsats i sin kopiering för att förhindra vinstdriven cirkulation.
Föreställningar om nationell säkerhet upprättas ofta utifrån ideologiskt föreskriven objektivitet. Genom historien ändrar dessa föreställningar i sin tur skepnad i förhållande till allt från folkhälsa till kärnfamilj till gränspolitik. En potentiell krigs-/klimat-/flyktingkris eller katastrof utgör ofta fond för trygghetens villkor, och det är mot denna idé samhället kan pröva och formulera uppfattningar om säkerhet, nationalidentitet, främlingskap. ”Väpnad neutralitet”, Filip Lindbergs bidrag till detta nummer, gestaltar senkapitalistiska föreställningar om trygghet som frammanas då statsapparatens språk och ekonomiska maskineri tvinnar civila och militära behov i syfte att klä militärt kapital i trygghetens civila språkdräkt.
I sin diktsamling från 2016, A Series of Un/Natural/Disasters (En rad o/naturliga/katastrofer), utforskar den filippinsk-amerikanska poeten Francis Lo hur katastrofbegreppet åberopas som alibi för statsapparatens likgiltighet och inkompetens. Bokens källtext är det massmediala och politiska språk, inklusive statistik, som brukades då New Orleans fördämningar brast i samband med orkanen Katrina år 2005 och nästan 2000 människor dog. Denna o/naturliga katastrof betingades av den inneboende antisvarta rasism som präglar USA:s statsapparat, vad Christina Sharpe skulle beskriva som det transatlantiska slaveriets wake – i svensk översättning, eller gendiktning, dess kölvatten / svallvåg / likvaka. Ett antal poeter bosatta i Sverige har bjudits in för att skriva vidare på Los metod och även dessa dikter prövar siffrornas poetik med grund i bland annat svenska statens minoritetsspråksstatistik, lacaniansk psykoanalys samt svensk migrationspolitik. Dessa dikter utgör anti-neutrala porträtt som inte söker att vare sig kryptera eller röja, utan som diktar via ett diskursivt material som ofta tolkas som objektivt för att gå maktinstansers ärenden.
Redan i den svenska översättningen av titeln på poeten och översättaren Mónica de la Torres föredrag ”Flowers, Not Concrete” (”Blommor, inte betong”) uppdagas ett problem som sedan blir återkommande. Engelskans ”concrete poetry” hyser en dubbelhet som svenskans ”konkret[a] dikt” inte åstadkommer. ”Betongdikt”, som i sig visserligen pekar på en möjlig poetik, uträttar inte sitt semantiska ärende med samma dekonstruerande effektivitet som engelskans begrepp. Detta dilemma är dock konsekvent med den översättningsproblematik de la Torre spårar i sitt föredrag genom kvinnliga betongpoeter och översättare, däribland Mary Ellen Solt, Cecilia Vicuña och Mirtha Dermisache.
Merima Dizdarević beskriver sin konstnärliga praktik – som inbegriper bland annat poesi, performance, musik och bildkonst – som collage, och bidrar till detta nummer med tre verk som på en och samma gång utgör dikt, bild och performance. I en slags transhistorisk dialog med poeterna i de la Torres föredrag är ett taktilt och lekfullt uttryck påtagligt i Dizdarevićs verk, där tydliga revor och kontrastrika överlagringar sammanför skilda element till ett slags verbovisuella vitsar som stirrar ut och förleder ens skratt.
Det är behjälpligt att läsa detta nummer av Tydningen inte som en tidskrift, utan som ett föredrag eller en utställning – möjligtvis till och med som ett collage. Att ta del av numret är att röra sig mellan olika modus, att vistas i översättarens gränsland, som ju aldrig består uteslutande av ord. Den blick som går materialet till mötes kommer eventuellt att önska att förhålla sig neutral till numrets resonemang kring neutralitet, kanske till och med stå likgiltig inför sifferkolumner eller tystnader som talar i skuggan av krig. Och så är det ju: att resonera kring neutraliteten berör inte nödvändigtvis alla, vilket i sig pekar på frågans angelägenhet för vissa. Som Sharpe skriver i Ordinary Notes utgör ett neutralitetsanspråk i sig en säregen position inom ett hierarkiskt ordnat system. Huruvida man vill skönja den hierarkin säger eventuellt något om ens längtan eller begär efter den fredade plats man föreställer sig är neutralitetens rum eller möjlighet.