I september 1964 publiceras det första numret av poesitidskriften Lines, vars grundare och enda redaktör är den tjugoettåriga poeten Aram Saroyan (f. 1943). Han har precis hoppat av college när ett arv möjliggör starten av tidskriften. Lines är precis som Saroyan vid denna tid baserad i New York och genom tidskriften kommer han snart i kontakt med flera andra poeter i staden.

Lines kommer totalt ut med sex tidskriftsnummer, varav det sista publiceras i november 1965. Trots den höga utgivningstakten har tidskriften ingen förutbestämd periodicitet utan publiceras när redaktören har tillräckligt med material och pengar för att producera ett nummer, vilket läsekretsen också upplyses om i Lines 2. Det står alltså redan från början klart att tidskriftens existens och verksamhetsgrad är beroende av en enskild persons livsomständigheter. Men upplysningarna om arbetets villkor gör också närheten till tidskriftens läsare påtaglig. I Lines 3 infogas exempelvis ett meddelande där redaktören frågar sina läsare om någon har en elektrisk skrivmaskin att skänka honom. Att en sådan fråga låter sig ställas visar på tidskriftens småskaliga distribution såväl som sociala funktion. Grundandet av denna poesitidskrift kan kanske rentav betraktas som skapandet av en minimal offentlighet – som i sin tur fungerade delande och deltagande i andra små offentligheter, vilka andra poeters redaktionella publiceringsprojekt vid denna tid utgjorde. Lines blev kort sagt en publiceringsplats för en framväxande, innovativ poesi som krävde nya utrymmen, liksom ett sätt för Saroyan att komma i kontakt med andra samtida poeter. Tidskriften tänktes inte bara som en plats för att publicera litteratur, utan också som ett sätt att generera nya möjligheter för den.

Att närma sig Saroyans verk genom hans tidiga tidskriftsarbete är givande om man vill spåra hans ingång i New Yorks poesiscen i synnerhet, men också om man vill förstå hur hans minimalistiska poesi fungerar i allmänhet. I Lines trycks många dikter som senare ska komma att ingå i hans poesiböcker. Att dikter publiceras i flera sammanhang är inte speciellt för Saroyans författarskap, särskilt är dock hur de olika publiceringarna med tiden kommer att bilda en textuell ekologi: ett kretslopp där de samband och skillnader som upprättas mellan dikternas publiceringar i sig blir meningsskapande. I motsats till en behandling av den enskilda dikten som ett exklusivt varuobjekt, vars värde förbrukas vid publicering, blir diktens mobilitet och mångfaldigande en självklar del av dess fysionomi. Ett exempel är den enradiga ”incomprehensible birds”. Dikten trycks först som en del av en längre svit i Lines 6, ingår därefter i poesiboken Pages (1969), för att långt senare graveras i sten som del av ett skulpturalt arbete i Michillinda Park i Pasadena, Kalifornien. Dikten tar plats i nya omgivningar. Den låter sig läsas på olika sätt beroende på var och hur den materialiseras; i en tidskrift, poesibok eller i ett rekreationsområde. Denna pluralism skapar i förlängningen ett nätverk inom det egna författarskapet: förbindelser som både knyter samman och öppnar upp Saroyans dikt. Det är med andra ord en poetik som tydligt aktiverar dikten som förlopp och relationellt objekt – liksom en praktik där varje tanke på ett kausalt och kronologiskt betingat författarskap destabiliseras.¹

Under 1960-talet publicerar Saroyan en rad viktiga poesiböcker och konceptuella bokarbeten på småförlag i USA och England – men främst i New York. Saroyan blir en del av en mindre litteraturoffentlighet och hans böcker utkommer i mindre upplagor. Aktiviteten är hög och samarbetena många. Den konkreta poesin har sedan länge haft ett starkt internationellt fäste. Saroyan medverkar exempelvis i Emmett Williams inflytelserika Anthology of Concrete Poetry, som utges på Something Else Press 1967. Men till skillnad från de poeter som arbetar utifrån en konkret estetik insisterar Saroyan på att benämna sin poesi som elektrisk² och minimalistisk. Att den tydligaste katalysatorn för hans skrivande är Louis Zukofskys korta dikter i Anew (1942) är belysande. För Saroyan skriver här, i likhet med Zukofsky, en poesi där ordet som visuell och auditiv enhet är högst påtaglig, men där det ändå rör sig om ett skrivande.³

Med tiden kom Saroyans poesi att träda in i en större offentlighet och bli föremål för politisk debatt. Hösten 1965 skriver Saroyan enordsdikten ”lighght”, som publiceras ett år senare i ett nummer av The Chicago Review. I och med detta blir dikten läst och utvald av en jury för att ingå i den andra volymen av American Literary Anthology. Antologin publicerades årligen och var en del av ett program från den statliga organisationen National Endowment for the Arts (NEA), där arvoden delades ut till författare som publicerat sig i mindre tidskrifter. Saroyan tilldelades ett arvode om 500 dollar, medan 250 dollar utbetalades till publikationen The Chicago Review. Detta program var således ett sätt att stödja författare såväl som tidskrifter.

År 1970 lanserade William Scherle – en republikan från Iowa, känd som en inbiten motståndare till NEA – en nationell kampanj mot verksamheten, som enligt honom brukade offentliga medel på ett illegitimt sätt. I denna kampanj utnyttjade Scherle dikten ”lighght” i en populistisk argumentation genom att framhärda att staten spenderat 107 dollar per bokstav på att publicera ett felstavat ord. Detta gav upphov till en kontrovers som slutade med att NEA:s program lades ned.⁴ Idag är detta en välkänd historia, men den belyser fortsatt den antipati som detta experimentella skrivande möttes av i sin samtid. För även om Saroyans poesi sällan är explicit politisk är den kultursyn och de småskaliga och ofta självorganiserade sammanhang som den producerades, publicerades och spreds inom alltjämt det. Och att peka ut en viss litteratur som urartad, onyttig eller kommersiellt oduglig i syfte att avveckla dess ekonomiska infrastrukturer har såklart en lång historia hos såväl konservativa som liberala högerpartier, både i USA och i Skandinavien.

I detta nummer av Tydningen läses, översätts och reproduceras verk av Saroyan från åren 1964–1971. Det är frågan om ett fåtal intensiva år där merparten av hans minimalistiska och innovativa arbeten tar sin form. Till skillnad från den förståelse som vanligtvis förmedlas av Saroyans författarskap, där vissa enordsdikter kan framstå som representativa för hela hans litterära verk, lyfter detta nummer fram mångsidigheten och lekfullheten i Saroyans poesi- och bokarbeten under dessa år. För att presentera och undersöka denna mångfald har poeter och konstnärer bjudits in för att skriva om eller i diktform svara på utvalda dikter och böcker av Saroyan – verk som på ett eller annat sätt resonerar med deras egna praktiker. Detta specialnummer innehåller också den tidigare opublicerade dikten ”Autobiography” av Saroyan.

En viktig aspekt av Saroyans poesi är de olika medium och material som arbetet tar form igenom, liksom det faktum att böckerna är skulpturala objekt i sig, vilket motiverar några kontextualiserande kommentarer om de böcker som vi valt att översätta och reproducera material ur.⁵ Poesiboken coffee coffee (1967) är intressant i sammanhanget. Texten är författad på skrivmaskin och dikterna, som i regel består av ett ord, placeras centralt på högersidorna, medan vänstersidorna lämnas tomma. Bokens disposition och skrivmaskinens standardiserade skrift gör att själva språket objektiveras. Det är som om orden ställs ut – likt föremål – på högersidan. Läsaren betraktar dikten.

Att läsa coffee coffee fordrar ett fokus vid språkets minsta beståndsdelar: varje semantisk, syntaktisk, visuell, grammatisk eller fonetisk betingelse får stor potential att skapa mening. Det är poesi som uppmanar en att tänka kring läsningen som händelse och aktivitet: hur ens uppmärksamhet distribueras och fungerar; vilka val man omedelbart gör och varför. Det är en uppmaning som också är högst närvarande i de mer konceptuellt betingade bokarbeten som Saroyan konstruerar under 1960- talets andra halva, såsom TOP (1965) och Untitled (1968).

I början av 1970-talet börjar Saroyan lämna skrivmaskinen, som till dess varit hans föredragna skrivredskap, för att undersöka nya medium och skrivsätt. I sviten ”The rest”, som publiceras i en poesibok med samma titel 1971, blir exempelvis handskriften en ny form att skriva och tänka den minimalistiska poesin igenom. Den handskrivna skriftens oregelbundenheter och avvikelser står i stark kontrast till skrivmaskinens text. Saroyans egen handstil, som snarare tecknar än skriver orden, vittnar om att skriften stammar från en specifik kropp.

Ett medium som senare tar plats i Saroyans böcker är fotografiet, vilket inte minst är tydligt i boken Words & Photographs (1970). Boken består av 40 fotografier som Saroyan tagit mellan 1957 och 1968; det vill säga från 13 till 25 års ålder. Vissa av fotografierna är tagna i New York, Fresno och Berkeley. Ofta på vänner och familj.⁶ Andra fotografier avbildar främlingar i bland annat Aten, Lissabon, Palermo och Venedig och har tagits under utlandsresor. Men här finns också bilder på föremål och landskap.

I Words & Photographs placeras fotografierna på bokuppslagets högersida, medan enskilda ord och satser placeras på vänstersidan. Som boktiteln antyder etablerar bokuppslagen en sidoställande struktur där mötet mellan text och fotografi blir meningsskapande. Att författandet av dikterna, enligt Saroyan, gjordes på endast en eftermiddag vittnar även om en hög hastighet i skapandeprocessen. Ord och fotografi möts i ett montage där det är upp till läsaren att finna samband.

I juli 1972 flyttar Aram, Gailyn och deras dotter Strawberry från New York till det lilla samhället Bolinas utanför San Francisco, Kalifornien. Hit har redan många poeter flyttat, bland annat deras nära vän Robert Creeley, i hopp om att upprätta alternativa samhällsstrukturer med friare levnadssätt.⁷ I och med denna flytt slutar Saroyan att skriva sin minimalistiska poesi och konstruera sina konceptuella bokarbeten, för att gå vidare till andra litterära uttryckssätt.

Noter: